Inte för att det på något sätt skulle vara fel att jobba längre men det finns en uppsjö av faktorer som först måste åtgärdas innan höjd pensionsålder över huvud taget kan diskuteras.

Den främsta är naturligtvis att många i LO-yrken i dag inte ens orkar jobba upp till dagens pensionsålder. Det gäller många industriarbetare men allra främst LO-kvinnor anställda inom vården.

För dem är det både provocerande och hånfullt att höra Fredrik Reinfeldts förslå att alla ska jobba längre.

Reinfeldt borde i stället ha lyssnat till Mikael Sjöberg, generaldirektör på Arbetsmiljöverket. För bara två veckor sedan kommenterade han verkets skräckrapport om de ständigt överbelagda sjukhusen och en vårdpersonal som går på knäna med orden:

− Det är helt oacceptabelt att de som vårdar sjuka ska behöva offra sin egen hälsa eller minska sin arbetstid för att klara av jobbet.

– Arbetssituationen ska självklart vara sådan att man orkar arbeta heltid utan att få besvär.

Men i stället för att förbättra arbetsmiljön för dessa kvinnor kräver Reinfeldt att de ska jobba längre.

Vidare, om Reinfeldt på allvar är orolig över att få ihop pengar från dem som jobbar så att de som inte jobbar kan överleva, så borde prio ett givetvis vara att öka sysselsättningen och sänka den i dag skyhöga arbetslösheten, speciellt ungdomsarbetslösheten som i dag är uppe i 22 procent.

Ge dessa ungdomar en chans till jobb så att de kan försörja sig själva i stället för att kräva att undersköterskor och byggnadsarbetare ska jobba till 75 års ålder för att försörja ungdomar som går arbetslösa.

I ett övergripande och långsiktigt perspektiv kan vi dock naturligtvis överväga möjligheten att jobba längre när vi också lever längre, och troligen kan många som trivs på sina jobb också tycka att det är en bra lösning.

Men den allt längre medellivslängden är tyvärr mycket ojämnt fördelad.

På samma tid som den grupp som har högst inkomster i samhället har höjt sin medellivslängd med sju år har den grupp i befolkningen som har lägst inkomster höjt sin medellivslängd med endast sex månader.

Ska vi kräva att alla höjer sin pensionsålder för att klara av vår längre livslängd får vi först se till att alla verkligen också kommer i åtnjutande av den längre livslängden.

Det gör man inte genom att öka klyftorna i samhället. Ändå har vi sedan valet 2006 sett inkomstklyftorna ständigt öka.

Vidare är det de högavlönade som främst kan förhandla sig fram till att, trots höjd pensionsålder, kunna sluta tidigare och njuta sitt otium på ålderns höst.

Att Reinfeldt öppnar för att människor ska kunna byta yrkesbana mitt i livet är visserligen välkommet. Det är ett gammalt LO-krav om ”det livslånga lärandet” som eventuellt syns återkomma i politisk tappning.

Tyvärr motsägs denna vision hos moderatledaren återigen av verkligheten. Den borgerliga alliansen har under sina sex år vid makten kraftigt beskuret möjligheterna till att ställa om genom utbildning efter de inledande gymnasieåren i stället för att utöka dessa möjligheter, som LO länge krävt.

Följden blir en ytterligare inlåsning där moderaternas filosofi verkar vara att slita ut en människa och därefter inte bara arbetsmässigt utan också ekonomiskt överge henne, det bevisas av det ständigt ökade antalet utförsäkrade.

Reinfeldt ökar klyftorna, struntar i vår höga arbetslöshet och låga sysselsättning, försämrar utbildningsmöjligheterna, förbättrar inte arbetsmiljön men tar sig ändå friheten att kräva att alla ska jobba längre.

I stället borde han tänka på att det kanske finns en anledning till att bara knappt 30 procent av svenskarna kan tänka sig att jobba längre än till 65 års ålder.

Om Moderaterna först och främst ser över allt det som Fredrik Reinfeldt glömde så kan vi kanske så småningom se en ökad acceptans för att också jobba längre.

Enligt analytiker är stor utlåning och få kreditförluster viktiga skäl till jättevinsterna.

Trots global ekonomisk kris har de fyra storbankerna SEB, Handelsbanken, Swedbank och Nordea levererat vinst varje år – med ett undantag: Swedbanks brakförlust 2009.

Vinstsumman efter skatt för åren 2008 till 2011 är 205 miljarder kronor .

Trots miljardvinsterna har de anställda fått slåss för sina jobb, skriver Svenska Dagbladet. Bara under 2011 försvann drygt 6000 heltidstjänster.

Analytiker SvD talat med säger att det framför allt är bankernas stora utlåning och de låga kreditförlusterna som drivit på de senaste årens resultat. En stark tillströmning av privatsparande har också bidragit.

Lönsamheten i den svenska banksektorn sticker dock inte ut jämfört med andra branscher på Stockholmsbörsen. Energi, telekom, it och media är branscher som alla har betydligt högre lönsamhet.

• Läs hela artikeln på svd.se

Det är fortfarande aktuellt.

Ett halvår har gått sedan valet. Socialdemokraterna fick 30,66 procent. Ett bedrövligt resultat. Det sämsta sedan 1914. Borgarna flinar av skadeglädje. Sossarna har blivit ett vanligt parti. Förtroendet är borta. Väljarna tror inte längre att sossarna arbetar för att bygga ett bättre land. Partiledaren avgår och en förvirrad och spretig debatt utbryter. Ingen riktning och ingen historisk analys. Det tycks som om varken framtiden eller det förflutna existerar.

Socialdemokraternas nuvarande kris är en spegelbild av en större tragedi. Hela västvärlden har bytt ut sin identitet som ett produktivt och utvecklingsinriktat samhälle efter andra världskriget, mot dagens degenererade konsumtionssamhälle. Krisen som har drabbat Socialdemokraterna i Sverige efter riksdagsvalet i september 2010, började för ungefär 40 år sedan. Ända sedan Olof Palme startade omvandlingen av socialdemokratin i malthusiansk riktning och gjorde Sverige till en del av den brittiska gröna attacken på industrisamhället och civilisationen, har man försökt sitta på så många stolar som möjligt allt eftersom socialdemokratins traditionella ekonomiska och politiska bas kannibaliserats bit för bit.

1. Sossarna har velat sitta på den gröna stolen med kärnkraftsmotstånd och industriell avveckling allt sedan Palmes tid, men det blev en tydlig ideologisk linje med Göran Perssons ”gröna folkhem” på 1990-talet.

2. Sossarna vill vara frihandels- och globaliseringsivrare, och finansoligarkins högsta beskyddare genom avreglering av finansmarknaden, elmarknaden och privatisering av statliga tillgångar.

3. Sossarna vill vara bäst i klassen vad gäller nedskärningar, besparingar och fascistisk åtstramning, allt i namn av att balansera en budget som krymper på grund av avvecklingen av den industriella produktiva basen, som är ett resultatet av de första två punkterna.

4. Sossarna har, speciellt de senaste åren, allierat sig med den ”liberala” imperialism som Tony Blair stod för. Svensk vapenindustri såldes och blev en del av British Aerospace Systems tillgångar. Sveriges armé har omvandlats till en kolonial styrka som stödjer anglo-amerikanska militära interventioner mot svaga nationer i Asien och Afrika. Man har också offrat stora stycken av Sveriges suveränitet genom EU-medlemskapet och Lissabonfördraget.

I valrörelsen diskuterades inga viktiga frågor. Mitt under den värsta ekonomiska krisen för världen sedan 1300-talet stod valstriden om några hundralappar mer eller mindre för olika grupper. Väljarna trodde att moderaterna var duktigast på att fylla plånboken så de vann.

En kort historik

1932 kom Socialdemokratiska arbetarepartiet till makten och behöll den i 44 år. Från införandet av den allmänna rösträtten för män tog det alltså 22 år att bygga upp förhoppningar bland befolkningen om en bättre framtid, förhoppningar som mest av allt var ett misstroende mot de borgerliga partierna, som inte gjorde något för att skydda befolkningen under 30-talets depression.

Det var ett fattighus man tog över. Livsmedelsförsörjningen var hotad. Arbetslösheten var skyhög, omkring 23 procent. Efter 1933 började den sjunka och var 1935 nere i 15 procent.

I denna katastrofala situation var linjen från den nya regeringen att avskaffa den sociala och ekonomiska misären med hjälp av ekonomisk tillväxt, full sysselsättning och höjd produktivitet för landet som helhet. Viktiga beslut före andra världskriget var avskaffandet av nödhjälpsarbeten som hade stora likheter med Hitlers och Schachts ”primitiva byggnadsarbeten” som infördes i Tyskland. Det ersattes med beredskapsarbeten med marknadslöner och moderna arbetsredskap. Jordbruksfrågan löstes med hjälp av bondeförbundet. Målsättningen var densamma. Höjd produktivitet, höjd levnadsstandard och social trygghet. Man kan säga att Sveriges ekonomiska politik mera följde Franklin D. Roosevelts än Adolf Hitlers.

Gunnar Sträng och samhällsbyggandet

Franklin D. Roosevelt vann andra världskriget. Hans planer för efterkrigstiden kunde inte tillfullo genomföras efter hans död på grund av brittiska imperiets motstånd men kvar fanns det som blev Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser och suveräna nationer som skulle återuppbyggas efter kriget.

Gunnar Sträng utnyttjade situationen så gott han kunde. Han kom in i regeringen 1945. Han var en handlingens man som fick saker gjorda. Den sociala och ekonomiska nöden skulle utrotas. Medlen var för honom självklara.  Investeringar, full sysselsättning  och höjd produktion och produktivitet.

För att genomföra detta tog han full kontroll över det svenska kreditsystemet. Ända sedan 1933 hade det varit förbjudet för banker att äga aktier. Det fanns regler om räntenivåer både för in- och utlåning i bankerna. Det fanns regler om vilka lån som skulle beviljas. Det krävdes tillstånd för valutatransaktioner. Detta återspeglar den lagstiftning som Roosevelt genomförde i USA under namnet Glass-Steagall för att återskapa ett fungerande banksystem efter dess sammanbrott under början av 30-talet. Det finns också i övrigt stora likheter mellan Strängs politik efter kriget och Roosevelts under 30-talet. Båda byggde upp stora socialförsäkringssystem.

Under 20-årsperioden 1958 till 1977 byggdes 1 761 819 nya bostäder. Under den lika långa perioden mellan 1990 och 2009 byggdes 533 164 bostäder. Detta är en minskning med två tredjedelar eller 67,7%. Under 25-årsperioden 1960-1984 ökade elproduktionen från 34,7 Twh till 129,6 Twh eller 273%. Under den lika långa perioden mellan 1985-2009 ökade elproduktionen från 142,3 Twh till 162,5 Twh eller 14%.

Utbyggnaden av elkraftsproduktionen upphörde i mitten av 1980-talet.

Under Strängs tid i regeringen, som varade från 1945 till 1976, infördes också det socialförsäkringssystem som vi fortfarande har. De tre stora delarna, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och pensionen, bygger alla på inkomstbortfallsprincipen.

Olof Palme förändrar allt.

Erlander avgick 1969 och Palme blev statminister. Detta är samtidigt som Bretton Woods-systemet bryter samman under attacker från det som skall bli oligarkins internationella finansmarknad.  Sträng satt kvar som finansminister men Palme började omedelbart svänga skutan med sin industrifientliga gröna politik. Han var totalt ointresserad av att fortsätta Strängs arbete att ständigt höja hela landets produktivitet. I stället blev målet att utvidga den offentliga sektorn. Inget fel med det, men det kräver en effektiv och stor produktiv ekonomi som kan stå för resurserna. Fokus flyttades till service och industrier började beskrivas som något som smutsade ner och inte var önskvärda. Med en sådan politik är det bara en tidsfråga innan socialdemokraterna blir ett 20%-parti. Detta ledde till tre valförluster i rad och att de borgerliga tog över makten 1976. Dessa kunde inte styra landet utan båda Fälldinregeringarna upplöstes.
Under dessa kaotiska år hölls också kärnkraftsomröstningen 1980. Hela upplägget med tre olika avvecklingslinjer betydde att det politiska etablissemanget hade bestämt att nationsbygget skulle avstanna. Redan under 1976-77 hade investeringsnivån sjunkit drastiskt och övergången till det postindustriella spekulationssamhället inletts.
Palme kom tillbaka som statsminister 1982 med Kjell Olof Feldt som finansminister. En av de första sakerna som Feldt gjorde var att försöka avreglera kreditmarknaden. Gunnar Sträng,  som efter valet 1982 blivit vald till riksbanksfullmäktige ordförande, satte stopp för det. Men Feldt kom tillbaka efter valet 1985 när Sträng som 79-åring lämnat politiken.
Utdrag ur en forskningsrapport om ”novemberrevolutionen” 1985 när kreditmarknaden avreglerades.

”Till planläggningen och argumentationen kan fogas ett strategiskt viktigt val, att vänta med beslutet till efter valet 1985. De ledande förespråkarna för en avreglering – hit hörde också finansminister Feldt och statsekreterare Erik Åsbrink på finansdepartementet – insåg att planerna kunde sättas i verket först efter det att Gunnar Sträng avgått från posten  som riksbanksfullmäktiges ordförande.”

Därmed överlämnade den socialdemokratiska regeringen kontrollen av den ekonomiska politiken till den internationella finansmarknaden. Som ett brev på posten bröt det svenska banksystemet samman 5 år senare.
Ingen brydde sig om Gunnar Strängs sista appell som politiker på avslutningsmötet före 1985 års riksdagsval 12 september i Jönköping.

”Under 44 år av socialdemokratisk ledning av samhället – 1932 till 1976 – förvandlades Sverige från ett fattigdomens och ofrihetens samhälle till en nation med självständiga medborgare i trygghet och rimlig välfärd. Det samhällsbygget blir aldrig färdigt. Låt mig understryka det! Vi får ständigt fortsätta och arbeta vidare på det.”

Under regeringarna Carlsson och Persson var det åtstramning och grön människofientlig politik som stod på dagordningen. Avvecklingen av kärnkraften drevs stenhårt av Birgitta Dahl under slutet av 1980-talet. Det verkliga bottennappet nåddes 1990 när Ingvar Carlsson föreslog lönestopp och strejkförbud. År 2000 tvingar regeringen Persson alla arbetande i Sverige att bli aktiespekulanter genom att införa premiepensionssystemet. Detta sker samtidigt som den globala spekulationskarusellen går allt snabbare. Det totala sammanbrottet hösten 2008 har inte påverkat bankernas eller andra aktörers betende. Att många länder störtas i ekonomiskt kaos och att Euro-systemet bryter samman tycks inte bekomma de svenska politikerna något.
Detta har skapat den ekonomisk kultur där alla verksamheter har som huvudmål att spara på utgifterna, försöka tjäna pengar på spekulation eller försvara befintliga finansiella värden i stället för att utföra en bra verksamhet inom offentlig eller privat sektor. Några visioner om hur framtiden skall se ut finns inte.

Vad göra i stället.

Det finns en enda utväg för både Socialdemokraterna och nationen från denna tragedi. Det samma gäller andra europeiska länder och USA. Följ Lyndon LaRouches rekommendationer, för att stoppa den nuvarande marschen mot avgrunden av finans- och realekonomiskt sammanbrott, genom vissa specifika och tidigare prövade åtgärder.
Stoppa räddningsaktionerna för finansbubblan med sedeltryck på både sidor av Atlanten genom en ny banklag Glass-Steagall för att separera allmännyttiga banker från finansbolag. Med detta sätter nationerna stopp för den massiva finansiella spekulationen som har dränerat samhällens kapital och resurser.
Sätta ett stopp för det gröna vansinnet och starta ett ny kredit- och valutasystem med USA, Kina, Ryssland och Indien i spetsen för att skapa stora mängder av statliga krediter för investeringar i storskaliga infrastruktur-, industri-, jordbruks- och vetenskapliga projekt globalt. Detta betyder att vi rullar tillbaka mer än 200 år av brittiska imperialism och geopolitiska krig, svält och fattigdom.

Vad betyder det för Sverige

Det finns röster inom socialdemokratin som begriper att det krävs en återgång till en politik i Gunnar Strängs anda. Ann-Charlott Altstadts artikel i LO-tidningen den 18 november och Martin Klepkes ledare den 1 december http://lotidningen.se/2010/12/… visar vägen. Läs också den här artikeln i Dagens Industri av Sven-Erik Bucht riksdagsman (S), Haparanda, Lennart Holmlund kommunalråd (S), Umeå och Bert Johansson, klubbordförande, IF Metall, SSAB Luleå http://di.se/Artiklar/2010/11/….

Regering och riksdag måste åter ta ansvar för landets ekonomiska politik genom att införa ett kreditsystem. Regeringen och riksdagen måste ha en plan för hur landets infrastruktur ska se ut de närmaste 50–100 åren.  Vi behöver till exempel ett magnettågsystem som täcker hela Sverige. Då ger regeringen Banverket i uppdrag att planera och bygga ett sådant system. Finansieringen ordnas genom lågräntekrediter från riksbanken. Dessa nya pengar kommer då, med hjälp av betalningssystemet, att strömma genom hela systemet av byggföretag, industri, småföretag och vidare till löner, skatter och konsumtion. Att ge ut krediter till produktiva investeringar är det enda sättet som nya pengar får tillföras systemet.

På samma sätt betalas byggandet av vackra städer, sjukhus, skolor, kärnkraftverk, spårtaxisystem med mera.

Om socialdemokraterna började föra en sådan politik skulle de kunna stoppa den fascistiska gröna åtstramningspolitiken, bidraga till att förhindra ett totalt ekonomiskt sammanbrott och åter få stöd från medborgarna för att bygga Sverige och världen.

Kjell Lundqvist

Idag är det på dagen 200 år sedan Charles Dickens (1812–1870) föddes.

Claire Tomalin firar Dickens med en fantastisk biografi, Charles Dickens. A Life, som har fått lysande recensioner i både USA och Storbritannien. Tomalin har både ambitionen, modet och förmågan att teckna ett porträtt av Dickens i helfigur. Dickens brände sina brev och uppdrog åt bästa vännen att skriva den första biografin om honom, så uppgiften kan inte ha varit lätt.

Tomalin skriver i den anglosaxiska biografiska traditionen och är noga med att skilja på det vi vet, vad vi kan sluta oss till och det vi bara kan spekulera i. En formativ och traumatisk upplevelse var när Dickens notoriskt slarvige far sattes i gäldstugan på grund av obetalda skulder. Charles var då tolv år gammal och skiljdes från sin familj, sattes i arbete på en liten fabrik som tillverkade skoputs.

Upplevelsen satte sina spår. Dickens delade upp sin veckolön i sju prydliga högar, så att han inte skulle upprepa faderns misstag att överskrida sina tillgångar. Redan som liten var han självmedveten och han ansåg att han förnedrades dubbelt.

Eftersom han var tvungen att arbeta för att hjälpa till med familjens försörjning kunde han inte gå i skolan, vilket däremot en av hans systrar fick göra. Dickens fick sedermera gå i allmän skola, men började arbeta som hjälpreda på ett advokatkontor, där han lärde sig stenografi, då han var 15 år gammal. Han arbetade en tid som rättegångsstenograf.

Kontakten med rättssystemet gav Dickens möjligheter att arbeta som reporter, inte minst viktigt var arbetet som politisk reporter. Från 1833 skrev han längre humoristiska artiklar om sina strövtåg genom London, som publicerades i ett flertal tidskrifter. Dickens skrev då under den kaxiga pseudonymen Boz den oefterhärmerlige.

Dickens hade en enorm arbetskapacitet. När han slog igenom skrev han två följetonger, som sedermera skulle bli romanerna Pickwickklubben (1836) och Oliver Twist (1837-38) samtidigt som han var redaktör för en tidskrift. Dickens njöt av sina framgångar och förstod att ta betalt för sina tjänster. Han blev snart en mycket förmögen man.

I de tidigare romanerna var de komiska och melodramatiska dragen särskilt framträdande. Dickens var som bekant inte helt främmande för sentimentalitet, han visste exakt vad som krävdes för att få läsare och publik att skratta och gråta. Att romanerna gavs ut som följetonger bidrog till att bygga upp spänningen och att de nådde en sällsynt stor och bred läsekrets.

Dickens ville uppfattas som och sågs som en man av folket, som tog de svagares parti mot den ekonomiska och politiska eliten. Han bidrog till att luckra upp gränserna mellan seriös litteratur och underhållningslitteratur. I de senare romanerna, exempelvis Dombey och son (1847) och självbiografiskt präglade David Copperfield (1849–50) skärptes den samhällskritiska sidan av författarskapet.

Dickens var omvittnat charmerande, karismatisk, öppen och generös – han öppnade ett hem för prostituerade och hjälpte rader av personer ur svåra situationer – men kunde också vara riktigt elak. Han klagade på sin hustru Catherines ständiga graviditeter, som om han inte själv hade någon del i dem. Han gifte sig med Catherine 1836, men bröt med henne på ett synnerligen simpelt sätt – han baktalade helt öppet den kvinna som varit honom trogen i drygt 20 år och inledde ett förhållande med en mer än dubbelt så ung kvinna.

Det verkar också som om Dickens hade svårt att engagera sig känslomässigt i sina många barn, särskilt pojkarna. Vilt främmande personer kunde han som sagt engagera sig i utan att tveka. Tomalin försöker klokt nog inte psykologisera för mycket, men väjer alltså inte för att utforska Dickens mindre sympatiska drag.

Dickens togs emot som en stjärna, inte minst i USA, när han var på uppläsningsturnéer. Det är ingen vågad gissning att han noga följde publikens reaktioner och drog lärdom av dem. Han njöt av sin förmåga att trollbinda en stor publik.

Då Dickens dog av ett slaganfall 1870 var han bara 58 år gammal. Han plågades av rader av åkommor och det sades att han fick hjälp både på och av scenen under de sista uppläsningsturnéerna, som han genomförde ända in i det sista. När Dickens dog var han sedan länge en litterär gigant. Han begravdes, trots att han uttryckt önskan att begravas i Rochester, i Poets Corner i Westminster Abbey i London.

Ola Wihlke

Att det blev minus på lönekontot framgår av Medlingsinstitutets årsrapport för 2011. Den minskade reallönen bygger på en inflation på 3 procent och en löneökning på 2,6 procent.

– Siffrorna är lite osäkra. Och löneökningen kan komma att justeras upp lite, men troligen inte så att det blir några positiva tal, säger Bo Enegren, nationalekonom hos Medlingsinstitutet.

Löneökningstalet bygger på Konjunkturinstitutets bedömning av konjunkturlönestatistik, som är en snabbt framtagen siffra och som ofta justeras i efterhand.

Bo Enegren tycker det är viktigt att inte titta för mycket på ett enskilt år. Först pekar han på 2009 då reallönen steg med runt 4 procent, mycket till följd av sänkt ränta och nästan sjunkande priser.

– I år ser det dessutom ljust ut. Det blir reallöneökningar i storleksordningen 2 procent, säger Bo Enegren och hänvisar till Konjunkturinstitutets prognos.

En alldeles särskild effekt blir det för de industrianställda som får två lönerevisioner inom loppet av nio månader. Sista lönehöjningen i den förra avtalsrörelsen kom den 1 juni 2011 och hela höjningen för nästa avtalsperiod kommer på en gång den 1 februari. Bo Enegren säger att årsgenomsnittet för 2012 då ligger på 3,3 procent.

I sin rapport jämför Medlingsinstitutet den svenska löneutvecklingen med utvecklingen i andra länder och konstaterar att arbetskraftskostnaderna i näringslivet utvecklas som i EU, och att vinstandelen ligger på en normal nivå.

– Vår uppgift är att medverka till en väl fungerande lönebildning. Och nu kan vi konstatera att lönebildningen fungerade väl förra året, säger Claes Stråth, generaldirektör för Medlingsinstitutet.

Medlingsinstitutet mäter lönespridningen och kan visa att löneskillnaderna ökat de senaste 20 åren. Mest ökade de under slutet av 1990-talet. Det är framför allt höginkomsttagarna som dragit ifrån, medan skillnaderna mellan median- och låginkomsttagare legat på ungefär samma nivå. Den största spridningen finns mellan anställda i privat sektor.

Medlingsinstitutet visar att förra året i stort sett var konfliktfritt på arbetsmarknaden och att industrins lönemärke fick totalt gehör i de ingångna avtalen.

Under våren slöts omkring 110 avtal. Tio av förhandlingarna ledde till medling. I inget fall resulterade dessa tvister i någon strejk. Hälften av medlingarna rörde lönenivån och i samtliga fall fastställdes lönepåslagen på samma nivå som i de redan slutna industriavtalen.

Antalet strejkdagar var mycket få förra året: 254 som ska jämföras med 28 802 året innan.  Fyra av strejkdagarna stod två anställda på ett konditori för. De strejkade i två dagar var. Därutöver var fem SAC-anslutna lärare ute i en 50 dagar lång konflikt.

Vid sidan av det låga antalet konflikter tecknades förra året 10 000 avtal. Det var 5 700 hängavtal och 4 300 genom att en arbetsgivare gick med i en arbetsgivarorganisation.

För att orka så länge kanske man måste vara beredd att byta karriär, menar Reinfeldt, och gläntar på dörren för möjligheten att få studiestöd även efter 54 år.

– Man får möjligen titta på det, säger han.

Fredrik Reinfeldt tror att 55-åringar blir betydligt mer attraktiva på arbetsmarknaden om arbetsgivaren har förväntningar på att de tänker jobba 20 år till, i stället för att börja trappa ner om fem-sex år.

Han menar att människor måste vara beredda att försörja sig själva betydligt längre upp i åren än i dag.

– Pensionssystemet är inte ett trolleri. Det är en välfärdsambition som bygger på stor omfördelning och i grunden på människors eget arbete. Om människor tror att vi kan leva allt längre och korta ner vårt arbetsliv, då kommer pensionen att bli lägre. Och då är frågan, är människor beredda till det? Det tror jag i stor utsträckning att människor inte är, säger statsministern i intervjun.

Med stigande medellivslängd måste svenskarna jobba allt högre upp i åldrarna för att kunna behålla sin ekonomiska standard efter pensionering, anser statsminister Fredrik Reinfeldt.

Men nästan hälften av svenskarna, 46 procent, vardagsmotionerar mindre än den halvtimme per dag som Folkhälsoinstitutet rekommenderar och riskerar därför att inte kunna optimera sin pension, enligt en Novus-undersökning gjord åt pensionsbolaget Danica Pension.

Med vardagsmotion menas aktiviteter av typen rask promenad till affären, snöskottning, fysiskt krävande trädgårdsarbete eller aktiv städning.

Trots att Folkhälsoinstitutet rekommenderar 30 minuter per dag för att undvika sjukdomar och för tidig död svarar 16 procent i undersökningen, som bygger på intervjuer med ett urval ur Novus av webbpanel, att de ägnar mindre än 15 minuter åt vardagsmotion medan 30 procent lägger ner 15—30 minuter per dag.

32 procent säger att de ägnar mellan en halv och en timme per dag, 15 procent mellan en och två timmar, 3 procent mellan två och tre timmar, 2 procent över tre timmar. En procent av de tillfrågade vet inte hur länge de ägnar åt vardagsmotion per dag.

Vad gäller mer inriktad träning säger 32 procent att de aldrig ägnar sig åt det, 21 procent att de gör det när de får lust någon gång ibland, 3 procent varannan vecka, 13 procent en gång i veckan, 24 procent två till tre gånger i veckan, 6 procent mer än fyra gånger i veckan och 1 procent att de inte vet.

Enligt Socialdemokraternas talesperson i pensionsfrågor, Tomas Eneroth, är det provocerande att bara prata om att höja pensionsåldern.

– Ska vi kunna få ett längre arbetsliv krävs förändringar på arbetsmarknaden. I dag slits väldigt många ut i förtid och dessutom har regeringens utförsäkringar lett till omfattande utslagning från arbetsmarknaden. Att enbart tala om höjd åldersgräns blir faktiskt provocerande för alla dem som skulle vilja, men som faktiskt inte kan klara av att arbeta längre.

Tomas Eneroth tycker att det vore bättre att bygga ut vuxenutbildningen, utveckla arbetsmarknadspolitiken och stärka arbetsmiljöarbetet för att öka förutsättningarna för ett längre arbetsliv.

– Ska undersköterskor, socialsekreterare och byggnadsarbetare kunna arbeta längre krävs omställning och kompetensväxling på arbetsmarknaden. Regeringen har i stället minskat de möjligheterna.

Socialdemokraterna står bakom Pensionsgruppens utredning om förändringar i åldersgränserna.

– Men ska man göra förändringar måste det göras i samråd med arbetsmarknadens parter. Det borde statsministern inse, säger Tomas Eneroth till TT.

Pensionärernas Riksorganisation (PRO) tycker att statsministerns idé om ett längre arbetsliv är god.

– Vi välkomnar att statsministern utnyttjar äldre människors kompetens, och vi har heller inte sagt att det ska finnas någon bortre gräns för hur länge man ska arbeta, säger Björn Lindh, förbundssekreterare på PRO, till TT.

Men Björn Lindh understryker att det inte får bli ett tvång att arbeta längre, eftersom det finns väldigt många människor som i dag inte ens orkar arbeta fram till 65.

– Det verkar statsministern ta lite lätt på. Vi tycker att de som vill, kan och orkar ska få chansen att arbeta, men vi får inte glömma att det finns många som inte orkar med ett tufft och hårt arbetsliv. Det får inte bli en skiktning där forskare och konsulter fortsätter att tjäna pengar och har ett bra liv medan undersköterskan och byggnadsarbetaren får ett sämre utgångsläge, säger Björn Lindh.

När människor går i pension hänger i hög grad ihop med utbildningsnivå, visar en rapport från Pensionsmyndigheten. Bland personer med bara förgymnasial utbildning är den genomsnittliga pensionsåldern 61,7 år. För personer med treårig gymnasieutbildning är den 62,9 år.

Människor som har eftergymnasial utbildning på tre år eller längre går i pension vid 63,5 år och människor med forskarutbildning går i genomsnitt vid 65 års ålder. Genomsnittsåldern då förvärvsarbetande lämnar arbetslivet är drygt 63 år. Under de senaste 15 åren har utträdesåldern ökat med ungefär ett år.

– Jag tror att vi är på väg mot att folk kommer att behöva arbeta längre än i dag. Men att jobba till 75 är att ta ett bra kliv framåt, och det får man kanske betrakta som en vision, säger Bengt Furåker, professor emeritus på Göteborgs universitet, som under många år forskat om arbetsliv och arbetsmarknad.

– En del som har haft fysiskt tunga och slitsamma jobb klarar inte av att jobba så mycket längre än vad de gör i dag. I så fall måste det till andra sorters förändringar i arbetsmiljön. Kanske att man drar ner på arbetstakt, och gör det lättare för människor att arbeta.

Bengt Furåker är tveksam till viljan till omskolning hos människor i 50—60-årsåldern. Han tror inte att det låter sig göras så enkelt.

– Däremot tror jag att det är viktigt att förändra arbetsmiljöer så att människor kan vara kvar längre på sina arbetsplatser. Det gäller både de fysiska förhållandena, men också stress och sådana saker som man kanske inte klarar av lika bra när man blir lite äldre, säger han.

Fortfarande handlar det om 4–5 intressenter som vill åt helheten. Övervägande delen är utländska men även svenskt intresse finns.

– Det är ett mål att sälja huvudstoden, framför allt det som omfattar biltillverkning i Trollhättan, säger Bergqvist.

Med indikativa bud menas att det inte är bindande slutbud utan en tydlig intresseanmälan och ett startskott för en tätare dialog med konkursförvaltarna.

– Ett bud är inte bara fråga om pengar, man måste också ha en genomtänkt affärsidé som har en realism i genomförandet. Det måste finnas en långsiktig plan, säger Hans Bergqvist.

Han betraktar de indikativa buden som intressanta och målsättningen är att en lösning ska kunna vara i hamn under februari månad. Sedan återstår avtalsförhandlingar.

– I en sådan här försäljningssituation lämnar man ut information successivt och man avsätter tid för att överlägga med intressenterna allt eftersom intresset från dem konkretiseras, säger Hans Bergqvist.

Enligt olika medieuppgifter ska såväl kinesiska Youngman och indiska Mahindra ha lagt bud.

Den senaste veckan anser Bergqvist att förvaltarna har fått en bättre överblick över konkursboets skulder och tillgångar och även de komplicerade frågorna kring rättigheter. Vad gäller möjligheten att tillverka nuvarande Saab 9-3, som ingår i Youngmans plan, säger Hans Bergqvist att både förre ägaren General Motors och kinesiska BAIC, som köpt verktyg och rättigheter, har visst inflytande. Om de måste lämna sitt godkännande beror på hur intressentens plan ser ut, enligt Bergqvist.

Det sker när företaget drar in helgskiftet under dagtid från den siste februari på grund av minskad efterfrågan. Nedskärningen drabbar omkring 40 personer med visstidsanställningar, skriver Oskarshamns-Tidningen.

Företaget tillverkar bland annat nickel-kadmiumbatterier för industriellt bruk.

Foto: Virginia Mayo

Det finns regler för hur kallt det får vara inomhus, men inga fasta temperaturgränser när det gäller arbete utomhus. Arbetsgivaren har dock skyldighet att göra en riskbedömning vid extremt låga temperaturer.

Arbetsplatser och personalutrymmen ska ha lämplig temperatur, enligt Arbetsmiljöverkets regler.  Temperaturen vid stillasittande arbete ska vara 20–24 grader vintertid och 20–26 grader sommartid. Vid rörligt eller fysiskt ansträngande arbete rekommenderas 14–15 grader.
Det finns särskilda regler för inomhusklimatet i skolor och kylda lokaler, till exempel i livsmedelsbranschen.

Arbetsplatser utomhus ska ”så långt som möjligt” vara utformade så att arbetstagarna skyddas mot ”väder och vind”. Men vilken temperatur som kan godtas måste bedömas från fall till fall, eftersom den upplevda kylan också påverkas av luftfuktigheten och hur hårt det blåser.

I extrem kyla kan kläder räknas som person­lig skyddsutrustning. Det vill säga arbetsgivaren ska inte räkna med att arbetstagaren har egna kläder för att skydda sig mot ett sådant klimat. Dessutom ska arbetsgivaren se till att de anställda har möjlighet till pauser i uppvärmda utrymmen.

– Det finns visserligen inga fasta gränser för hur kallt det får vara utomhus, men arbetsgivaren är skyldig att göra en riskbedömning och se till arbetstagarna har tillgång till skyddsutrustning i form av kläder, handskar och underställ, säger Johan Isaksson, jurist Arbetsmiljöverket.

Tycker du det är för kallt på din arbetsplats ska du i första hand vända dig till din chef och i andra hand till skyddsombudet. Vid extrem låga temperaturer kan det finnas behov av fler åtgärder, exempelvis sänkning av arbetstakten, begränsning av arbetstiden eller längre pauser.

– Under de sista 15–20 åren har vi effektiviserat offentlig sektor så till den milda grad att bara de högpresterande, de som kan leverera till 100 procent, får jobb. Det har gått ut över dem som hjälpte till med kringaktiviteter och skapade mer av kvalitet, säger Lennart Gabrielsson (FP), kommunalråd i Sollentuna.

300 ungdomar under 25 år är arbetslösa i Sollentuna. Tanken bakom är att skapa en sorts ingångsjobb för dem. De behöver arbetslivserfarenhet för att kunna söka jobb på den öppna arbetsmarknaden.

– Då är 12 000 kronor rimligt. Det är mer än försörjningsstödet och mer än studenter och många pensionärer har att röra sig med, konstaterar Lennart Gabrielsson.

Ungdomarna ska inte ta över ordinarie jobb. Tanken är att de ska bredvid och lära sig ett jobb. Lennart Gabrielsson tar extra vaktmästare på en idrottsplats som exempel.

– Att lära och se är en viktig erfarenhet. Det här är ungdomar som aldrig har fått en möjlighet att visa att de klarar av ett jobb, säger Lennart Gabrielsson.

Han pekar på att brist på arbetskraft väntar runt hörnet.

– Då gäller det att exponera sig som en bra och attraktiv arbetsgivare med många intressanta arbetsuppgifter.

Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund tror inte att kommunerna blir mer attraktiva som arbetsgivare genom att dumpa löner.

– Det krävs bättre anställningsvillkor och löner och bra arbetsuppgifter.

Hon är ändå inte avvisande till ungdomslöner – men det beror på vad kommunerna kan erbjuda i gengäld.

– Vi kan prata utbildning som leder till jobb. Utan att ha funderat färdigt kan jag tänka mig att diskutera om kommunerna kopplar utbildning, introduktionsprogram och handledning till ungdomslönen och ser till att det här leder till fast jobb i äldreomsorgen, säger hon.

Lennart Gabrielsson är vice ordförande i SKL, Sveriges kommuner och  landsting, och vill gärna sprida ungdomslönerna i hela landet.

I nästa vecka ska Sollentuna kommun förhandla lokalt med Kommunal och Vision, före detta SKTF, om ungdomslönerna. Det lär bli central förhandling också.

Redan nu håller Sollentuna kommun på att ta fram jobb åt ungdomar, främst föräldrar, under 25 år. 30 ungdomar ska få jobb med avtalsenlig lön i kommunen eller i näringslivet. Fördelningen hänger på om det privata näringslivet erbjuder några jobb.

Kommunals lägsta lön är 16 070 kronor. 75 procent av det blir drygt 12 000 kronor.